Av livet ska vi lära och dess pålga ska vi bära.

Ja, jo så är det, just nu känns det som om man inte längre väntar på att dö, utan att bli attakerad av det jävla monstret. Ett monster som förstör mångas liv, ett mostare som inte bara förstör livet för den som är sjuk utan även alla i dess närhet.
Vem trodde för ett år sedan att jag skulle ligga på knä och ge mamma en god natt kyss på kinden då hon redan har gått och lagt sig. Vem trodde att hon skulle tvingas bära på ett jävla monster som sakta med säkert skulle äta upp henne innifrån. Ven skulle tro att hennes cellgifter skulle ge henne kraftigt hjärtsvikt så att ho skulle ligga på sjukhus i en månad. Vem skulle tro att hon på grunde av det jävla monstret skulle på en propp i armen så att portakatten inte går att använda mer... Vem faan har sagt att livet är rättvist!??!
Iag fick jag reda på ett min förra chef har avlidit pga det jävla monstrer, det jävla monstret som förstör allt i dess väg.

Jag mins det första samtalet med dig, jag hade fått ditt nummer från din son, och hade ingen aning om att det var du som skulle bli min chef.
Du hade sett mig växa upp sen jag var liten, jag hade knappt en aning om vem du var. Jag var förvånad över att du gav mig sommarjobb utan att träffa mig, men snart insåg jag att du hade full komm på vem jag var, eftersom jag jobbade extra på samma ställe som din son och man jobbade och att du stortsätt kände min familj. Det var med glädje och respekt jag jobbade för dig. Du hade lltid en sådan glädje och kraft med dig när du kom till jobbet.
Det stod snart klart för mig att precis innan jag började jobba hos dig hade du gått igenom en bortoperation av ett monster, ett par år gick och jag hörde inget om monstret. En sommar hde du så jävl ont att du inte unde sitta, men ack du var på jobbet, för du älskade ditt jobb. Jag vet inte vad du tänkte när jag kom in till dig på kontoret och klagade över att folk int jobbade när de var på jobbet. Jag kommer ihåg den gången jag skulle jobba kväll och hade precis bråkat med min dåvarande så kallade pojkvän. Jag smög snappt in på labb-kontoret för att ingen skulle se mig, men inget gick dig omärksamt för bi. Du ämmnade det du höll på med och kom in till migg och tog dig tid att prata. Att jag egentligen hade saker att göra när jag började mgg skift sket du i, du ville hälre att vi skulle prata. den sommaren kom även beskedet om att din canser hade spridit sig, och du skulle bli sjukskriven. Jag träffade dig sedan sommaren efter och du frågade om jag fortfarand var kvar på stället och det var jag, men jag var lite besviken över de få veckorna jag hade fått, din komentar blev att du inte fattade hur de tänkte.
Alla trodde vi att du skulle överleva, du var den stärkaste som vi många kände. Första operationen gjorde du 09, 3,5år tog det innan det jälva monstret tog dig i från oss. Jag tror aldrig att du förstod hur mycket du betydde för mig, vilken förbild du var för mig. Men en dag ska jag låta din man få eta det!
det är mer än bara familjen somälskade dig, älskade dig för din kraft, ditt mod, din styrka och din livsglädje.

kramar

Det är en speciell känla som sprider sig i kroppen, tror dock det kallas kemi. Det är den där känslan som gör en så glad och lycklig och man bara sitter och ler och alla tittar lite frågande på en och ler tillbaka. Då känner man att något som har hänt i huvudet... Samtidigt kommer den där känslan om ovisshet fram, vad vågar man göra vad vågar man inte göra, hur ska jag toka saker och ting?
Tänk de där vackra ögonen som bara glittrar så fort man ser dem, de där lapparna och munen som ständigt ler och skrattar ner man möter dem, de där ögonbrynen som höjer sig och sprider glädje, de tafatta vinkningarna när man inte vet om man ska hälsa eller inte, men samtidigt vill visa att man ser varandra.... Tänk den där människan som tittar dig i ögonen och man bara drunknar... Ja, jag tror jag har blivit förälskad <3
Men ack, tänk om han inte är intresserad, täk om han bara vill vara en vän och bara är snäll och trevlig.
Dags att återgå till tentaplugget, än så långe har ingen panik börjat träd fram...
Bara en smått glad och lyckig jag ;)

Tiden går fort i bland.... Jag blir gammal, eller nja bara 25. Men det jobbiga är att jag associerar det till andra när de fyllde 25... Jag inser nu hur olika syn på saker man har beroende på hur gammal man är, speciellt förhållande. Martin skulle den våren vi gjorde slut fylla 25, hade jag varit lika gammal som honom då hade vi/ja kämpat mer för att det skulle fungera... Jag har ju nu under de åren som gått sen dess lärt mig en hel del om livet och det jävligheter. Jag har knutit band som jag inte hade gjort då och som jag kanske inte skulle ha gjort om vi var jämn gammal då.
Under åren som gått har myckt hänt, människor har lämnat olika former av spår, alla spår tillsammans har format mig till den jag är idag.
Människor som jag trodde skulle finnas för alltid, finns inte längre, situationer som jag inte trodde skulle ändra på sig, ha ändrat på sig, personer jag inte kände, känner jag idag. Vänner med hjärtan av guld som jag aldrig trode jag skulle träffa förgyller mig dag varje dag!
Under flertal år undrade jag länge, när ska jag träffa de/den vän som tycker om mig för den jag är, tröstar mig när det behövs och glädjs med mig när jag är glad.... Idag kan jag verkligen säga att jag har hittat dem!! och det glädjer mig varje dag jag tänker på det! :D

Jag kände dig inte, men träffade på dig ett par gånger. Den gången jag pratade med dig verkade du som en go kille. Men aldrig trodde jag att du skulle lämna dena jor såppas snart. Den första person jag täkte på när jag isåg att det var en kemistudent som hade mist sitt liv var dig. Jag vet inte varför. I dagarna som gått har du fått mig att se livet på ett nytt sätt. Samt fått mig att inse hur många männikor man berör om man förvinner. Inse att de man möter faktiskt kan bry sig om en. Har hört ryckten om att det var ett självmord, men än hur det var så kommer du att vara sknad av din omgivning. Om det var så har du iaf gett mig en tankesällare om att livet är värt att leva , trots att jag ibland skulle kunnat förstå hur du tänkte i just den stund du stod där om det var så att du valde att hoppa själv. Men varför den pinan? Det finns så många andra effektivare sätt att försvinna på.
I mitt hjärta finns en sorg efter dig trots jag inte kände dig!

Kommer jag någosin finna en person som jag kan berätta allt för, kommer jag någonsin hitta en persom som jan kan älska fullt ut? Kommmer jag ågonsin våga följa min dröm, kommer jag någonsin följa mitt hjärta? Kommer jag nånsin leva det liv jag vill. Frågorna är många, och de blir fler.
Tydligen tyckte sköterskan som ringde mig tidigare idag att jag skulle komma in till läkare på akuttid, men tyvärr kunde jag varken idag eller imorgon, imorgon pga tenta. Sen kommer jag troligen stanna "hemma" tills på torsdag, men då är frågan om jag ska sätta mig på tåget och åka ner och ta ett läkar besök, men dock blir antal timmar att plugga färre, men vad ska man göra? Annars kommer lkarbesöket dröja till efter ak's besök här. Svårt val...

Min längtan är stor, längtan är enorm.
Har tillbringat sommaren hemma hos mina föräldrar. Nu börjar min bägare rinna över... jag sak när mitt liv hemma hos mig. Ett livdär jag inte behöver anpassa mig efter någon annan än mig själv, ingen som säger nej för det är för farligt och överbeskyddar en... Jag vet att det är för att de bryr sig som de gör som de gör. Meb ibland blir det bara för mtcket....
Så nu längtar jag hem till mig och ensmheten!!!!

Jag vet att jag inte borde, men jag till det ändå. Bara ett tag, jag lovar inte längre denna gång heller. Fram till efter tenta.... Det underbara får mig att sova på ett sätt jag inte gjort på länge...

Jag vet att jag har världens underbaraste familj, jagvet att jag har världens underbaraste vänner, jag vet att folk bryr sig, men ändå känner jag mig oerhört ensam och stundvis väldigt sorgsen.
Jag vet att det låter konstigt men det känns som om det är jag mot hela världen. Jag försöker göra det bästa av situationen, men det går inte hela tiden. Tankarna springer nu iväg till hur kommer helgerna bli när skolan börjar igen... Hur ska jag ha tid med mig själv?
Ibland undrar jag om det inte vore lättare att bara försvinna..